Karl XII:s och Napoleons krig i Ryssland
Militär ledning – en jämförande studie från 1827
Efter en segdragen kamp i Polen vände Karl XII den karolinska armén mot den enda kvarvarande fienden – tsar Peters Ryssland. Invasionen slutade med rysk vinter, nederlaget vid Poltava och det svenska stormaktsväldets fall. Hundra år senare hade Napoleon besegrat och erövrat större delen av det kontinentala Europa. Med en halv miljon man tågade han in i tsar Alexanders Ryssland. Invasionen slutade med rysk vinter, katastrof och Napoleonväldets fall.
Bara några år efter Napoleons död gjorde den tyske militärhistorikern von Carisien följande skarpsinniga jämförelse över de båda fältherrarnas äventyrliga fälttåg. Lite mer än hundra år senare skulle Adolf Hitler bevisa hur kostsamt det kan vara att ingenting ha lärt och ingenting ha förstått.
Av kapten von Carisien
Karl XII kritiseras i allmänhet för sin djärvhet att, förblindad av nio års oavbrutna segrar, drista sig att med en ringa styrka förfölja en stor motståndares kolossala härsmakt, genom obanade ödemarker. Detta i hopp om att kunna omstörta ett rike, som hotade att frånrycka hans nation den första rangen i Norden. Det synes som man kunde tillräkna Napoleon allehanda obetänksamheter, men med honom tågade nästan hela Europas härar mot Ryssland. Sina segrar hade han att tacka sitt stora fältherresnille.
Trots den tillförsikt hans tidigare framgångar skänkte honom och häftigheten i hans temperament, försummade han inte i början av invasionen att med försiktighet beräkna medlen för ändamålets vinnande. Då iakttog han i sina första operationer krigskonstens sanna grundregler. Detta gör att man lätt inser den fara som Ryssland svävade i vid detta tillfälle. Trots detta, torde man dock när man studerar omständigheterna närmare, finna att Napoleon gick lika obetänksamt till väga som Karl XII.Karl XII stred för sitt rikes oberoende, ty efter sin kröning angripen av tre makter, kunde inte ens segern över två av dem förskaffa nödvändig säkerhet, så länge Peter I eftertraktade en krigshamn vid Östersjön. Även om Peter erbjöd fred, avstod tsaren likväl aldrig ifrån detta villkor. Karl var således tvungen att våga allt, för att övervinna sin fiende, innan denne vann tid att fullända sin nya skapelse. Antingen det, eller att samtycka till sitt rikes styckning, varav ryssarna redan hade erövrat betydande provinser. Napoleon befann sig aldrig mellan dessa ytterligheter. Han kunde utan fara bibehålla sig som Europas härskare, och således med hjälp av sina stora tillgångar gå långsammare och försiktigare tillväga.
Huggen mot hjärtat
Bägge regenterna räknade med att kunna föreskriva sin fiende fredsvillkoren i Moskva. När Karl XII tågade mot Ryssland, hade Peters karaktär ännu inte visat sig i hela sin storhet: först under den hotande faran skulle den utvecklas för världens ögon. Konungen av Sverige kunde, liksom Napoleon, räkna med den skräck som hans namn ingivit, och på sina vapens välde. Men i Napoleons tid var svårigheterna att invadera Ryssland redan ådagalagda av vad som hände under Karl XII:s krig.
Förmodligen räknade även Napoleon med inre oroligheter i Ryssland, precis som Karl XII räknade med Mazepas kosackuppror. Men medan Alexander var älskad och ansågs av sina undersåtar som beskyddare av deras nationalinrättningar och religionsbruk, var däremot Peter I fruktad för sin stränghet och blev genom sin reformiver sedd som en fiende till folkets religion och sedvänjor.
Lika lite som Napoleon kunde räkna med oroligheter inom Ryssland, kunde han hoppas att genom Moskvas erövring tvinga Ryssland till fred. Moskvas brand var onekligen en för Napoleon oberäknelig händelse, men även om denna stad förblivit oskadad, hade han likväl varit tvingad att begynna återtåget, när de ryska armékårerna under Ludwig Wittgenstein och Pavel Tjitjagov, förenade sig bakom hans rygg.
Ett århundrade hade förflutit sedan Peters tid, och Moskva var inte längre Rysslands enda medelpunkt, det hade nu mer än en huvudstad. Ryssland hade blivit för stort för att endast genom Moskvas förlust tvingas avstå från striden; men Napoleon synes till och med genom denna stads brand ännu inte förstått sitt misstag. Hans förhoppningar om seger genom Moskvas erövring tycktes således, då alla omständigheter övervägas, mindre grundade än Karl XII:s.
Folkstämning
Napoleon hade folkopinionen i Ryssland långt mer emot sig än Karl XII, och det vid en tid då det var av olika vikt. Det är svårt att begripa hur en man – som framlevt sin ungdom i ett nationalkrig – som hade folkviljan i sitt fädernesland att tacka för sin upphöjelse – som fått känna av folkets makt genom Englands och i synnerhet Spaniens exempel – till den grad kunde undervärdera dess existens och verkningar i Ryssland. Inte ens när ryssarna själva antände sin huvudstad förstod Napoleon att Alexander förvandlat striden till ett nationalkrig, vilket han med hänsyn till tidens sed borde kunnat förutsäga, och därför med större försiktighet framrycka i ett land, där hans politiska grundsatser, som på många andra ställen understödde hans framgångar, var okända.
Karl XII behövde däremot inte frukta att få ett nationalkrig emot sig, emedan det ryska folket då ännu inte uppnått en sådan bildningsgrad att ett sådant kunde tillvägabringas, och Peter I hade, som vi redan anfört, genom sina reformer lagt sig ett hinder i vägen att med framgång kunna uppmana sitt folk att strida för ett statsskick, som han själv höll på att ändra.
I avseende på de europeiska makternas förhållande till de båda härförarna vid tidpunkten för respektives anmarsch mot Ryssland, så synes de ha varit lika betänkliga för dem båda. Napoleons ständiga framgångar och erövringar hade hos de övriga länderna ingivet de livligaste farhågor, och uppväckt gemensamma önskningar att, så fort tillfället yppade sig, kunna sätta en damm för störtfloden. Karl XII var vid sin avmarsch från Sachsen i samma belägenhet. Gustav II Adolfs och Karl X Gustavs segrar och erövringar hade visat vad Sveriges härar kunde uträtta och Karl XII:s erövring av Polen och avsättningen av dess konung, visade Sveriges både närmare och avlägsnare grannar att segervinnarna vid Leipzig, Lützen och Warszawa hade lämnat söner efter sig som en dag kunde bli farliga inte enbart för närmast kringliggande länder, utan även för det europeiska statssystemets jämvikt, om ej en lämplig tidpunkt begagnades att sätta stopp för deras framgångar.
Både Napoleon och Karl XII hade således att, så fort de stötte på någon större motgång i sina vågade företag, vänta ett stort förbund emot sig, och båda erfor detta. Men havet kringflöt Sveriges huvudländer. Därför kunde man inte heller följa den svenske hjälten i spåren, som med Napoleon, och Sverige fick därmed tid att åter rusta sig.
Inrikes ställning
Sakernas ställning i de båda regenternas egna länder, var såväl i Sverige som i Frankrike lugn, och gav inga yttre anledningar att befara något hinder för det tilltänkta tåget. Men under askan glödgades dock på båda ställena en dold eld. Karl XI:s med stränghet utförda reduktion hade väckt ett djupt missnöje hos dem som drabbats, och detta fortsatte även under Karl XII som inte kunde rubba reduktionen utan att i sina grundvalar skaka rikets ekonomiska förhållanden. Karl XI:s varsamhet att vid ofta sammankallade riksdagar rådgöra med ständerna, dolde det ombyte regeringssättet genom 1680 års statsförändring hade undergått. Då däremot konung Karl XII i sina åtgärder ådagalade att han ansåg sig som fullkomligt enväldig, vilket hos många väckte missnöje och farhågor; särskilt som de mest lysande segrar inte gav riket den ringaste tillväxt vid freden i Altranstädt med Polen-Sachsen. Så mycket uppoffringar utan ersättning gjorde att flera började se kriget som främmande. Vartill kom, att då de stora sändningarna av både folk och krigsförnödenheter oftast utgick från Sverige, så blev landet utblottat och de skattdragande tröttnade.
Alla dessa ämnen till oro i sinnena kunde dock inte rubba massans tillgivenhet för konungen, och de missnöjdas knot tystades av krigets framgångar. Det var först efter konungens olycka som missnöjet allvarligare uppenbarade sig och försök gjordes att inskränka konungens makt, något som då inte gav något resultat.
Frankrikes ställning vid Napoleons inbrott i Ryssland var liknande, men föranlett av andra orsaker. Då Napoleon blev ställd i spetsen för Frankrikes styrelse, var den stora massan tillgiven de statsinrättningar och politiska grundsatser som revolutionen hade alstrat. Alla arméerna var frihetens sak tillgivna, precis som alla de män, vilka vid den tiden inom Frankrike ansågs äga snille och talanger, blivit i statens värv använda och således med de nya sakernas ordning införlivade. Knappt hade dock Napoleon tillträtt sitt höga kall, förrän han synbart började utveckla sin föresats att återföra de gamla förhållandena: emigranterna återkallades; genom konkordatet med Påven återinfördes de katolska prästernas celibat. En ny adel instiftades med rättighet att upprätta fideikommisser. Ett högst praktfullt hov inrättades, bestående till större delen av de återkomna emigranterna, och en överdriven lyx infördes bland alla ämbetsmän under föregivande av nödvändigheten att representera, varigenom allas löner – fastän ofta ganska betydliga – likväl blev otillräckliga.
De ämbetsmän som gjort karriär genom revolutionen såg med förtrytelse revolutionens fiender sakteliga uttränga dem. De talrika brukarna av de nationaliserade godsen fruktade att dessa egendomar skulle återbördas till sina forna ägare, och de protestantiska trosbekännarna fruktade att det allt starkare katolska prästerskapet skulle hota samvetsfriheten. Så medan Napoleon för varje dag förlorade allt flera av sina tidigare vänner, som nu började anse frihetens sak förlorad, kunde han å andra sidan inte vinna det motsatta partiet; emedan han svårligen skulle våga frånta bönderna deras egendomar, så ansåg emigranterna att de aldrig kunde bli skadeslösa under hans regim och arbetade således i hemlighet på den gamla dynastins återställande.
Även det återkomna katolska prästerskapet insåg att de aldrig genom Napoleon kunde återfå sina forna inkomster och inflytande. Det nästan ständiga krigstillståndet, som föranleddes av de oupphörligt förnyade koalitioner, vilka fruktade för följderna av franska revolutionen, tröttade även den lugnare delen av nationen, som inte deltog i de motsatta partiernas missnöjen. Men förvånande segrar bibehöll lugnet, till dess motgångarnas timme slog.Det synes således som båda hjältarna ägde av deras hemmavarande ställning, viktiga anledningar att med varsamma steg beträda den vådliga banan.
Läget vid uppmarschen
Då man i efterhand betraktar båda härarnas strategiska ställning vid floden Njemen i det ögonblick inbrottet i Ryssland skulle företas, finner man att båda arméerna hade Polen i ryggen. Ett Polen där båda, fast av olika anledningar, hade sitt parti och sina motståndare.
Endast framgången för Karl XII:s vapen kunde hålla kvar Stanislaus på polska tronen. För även om ett ansenligt missnöje fanns mot den avsatte August den starke, visade de ständiga upproren mot svenskarna och med vilken lätthet August återtog riket efter Karl XII:s olycka, hur starkt Augusts parti var och egentligen bara uppvägdes av den svenska vapenlyckan.
Napoleon, som redan flera år före kriget ägt tid att organisera den del av Polen som då kallades Storhertigdömet Warszawa, kunde med all tillförsikt lita på majoriteten av dess invånare. Dessa var visserligen nedslagna och misstänksamma över Napoleons tveksamma åtgärder och proklamationer i avseende på det forna Polens upprättande; försiktigt utformade för att inte reta österrikiska regeringen angående Galizien. Men de föredrog dock de nationella statsinrättningar de redan fått, framför ett införlivande med Ryssland, vilket de förmodade skulle bli följden om ryska armén fick övervikten. Napoleon kunde dock inte räkna med den del av Polen som redan sedan tidigare varit införlivad med Ryssland.
Efter att Storhertigdömet Warszawa fått en för adeln mindre gynnande lagstiftning, än detta stånd ägde i de rysk-polska provinserna, så var dess medlemmar inte benägna att återförena sig med det gamla moderlandet. De invånare, som ännu hyste denna önskan höll tyst i rädsla att bli behandlade som upprorsmakare om ryssarna skulle avgå med segern, eller om Napoleon, för att lätta ett fredsslut, skulle återlämna dem till ryska riket.Där polska gränsen slutade vidtog Karl XII:s egna länder. Han hade ännu Rigas fästning och kusten av Livland samt hela Finland jämte Pommern som gränsade till polska Preussen. Svenska flottan behärskade Östersjön och kunde överföra förstärkningar och krigsförnödenheter direkt från Sverige till de pommerska och preussiska hamnarna.
Napoleon däremot var skild från sitt land, inte endast genom Polen, utan även genom hela Tyskland, ty på Rhenförbundet kunde han inte lita längre än vapenlyckan bistod honom. I Tyskland var sinnena vid den här tiden delade mellan tvenne partier och båda hade han emot sig. Det ena, tillgivet sakernas gamla ordning, ansåg honom som en revolutionär för att han inte i Frankrike upprättat allt det gamla – och motpartiet, som önskade en ny sakernas ordning, ansåg honom som de gamla fördomarnas återställare. Folket, likgiltigt för dessa olika åsikter, drog med bekymmer tyngden av de ständiga krigen och marscherna genom deras land. De båda missnöjda partierna förenade sig i ivern att visa att det var Napoleons krigslystnad som var olyckornas enda orsak.
Napoleons operationslinje var inte enbart betydligt längre än Karl XII:s, utan även ganska vådligt belägen, då den löpte genom ett vidsträckt område vars regenter i hemlighet önskade inget högre än att bli befriade från hans övervälde, och bland vars invånare han hade många och bittra fiender, men få eller inga vänner.
Karl XII:s högra flank täcktes av det då neutrala Turkiet och av Mazepas kosackuppror. Napoleons däremot var hotad av Pavel Tjitjagovs armé som kom marscherande från Moldau. Karls vänstra flygel kunde stödjas mot Riga om han inte tagit vägen genom Ukraina. Napoleons vänstra flygel hotades av Ludwig Wittgensteins armé som kontrollerade Riga och samtliga baltiska fästningar samt Petersburg med alla dess rika tillgångar.
Karl XII:s strategiska ställning före invasionen var således i alla avseenden fördelaktigare än Napoleons.
Napoleon och Karl XII
Bland de omständigheter, som bör övervägas vid ett krigsföretag för att kunna bedöma sannolikheten för framgång märks bl.a. truppernas tillgivenhet och förtroende för anföraren; de båda härarnas krigsskicklighet och krigsvana; samt den ömsesidiga styrkan eller antalet.
Karl XII och Napoleon var till sina personligheter ganska olika, men båda ägde i hög grad den egenskapen att vinna sina soldaters tillgivenhet. En jämförelse mellan dessa båda ovanliga män skall för alltid bli svår och förfelad. Framför allt för att de levde och verkade i så olika tider och under så olika förhållanden, vilket betydligt måste ha påverkat deras sätt att vara, och göra svårt att urskilja vad som var en följd av deras ställning, eller av deras medfödda lynne och fallenhet.
Karl XII var född till en kungakrona, som hans far och farfader genom stora bedrifter förhärligat, och genast efter hans trontillträde, omgav landstigningen på Själland och slaget vid Narva honom med den glans och det anseende som åtföljde segraren. Han ansåg sig inte behöva höghetens prakt. Napoleon åter började sin bana med att strida och verka för frihet och jämlikhet och reste på ruinerna av en demokratisk republik den tron på vilken han uppsteg. Det verkar som han ansett den yttre glansen nödvändig för att påminna om sin upphöjelse och att det forna kamratskapet upphört, för även mitt under den enkelhet som utmärkte hans fältlevnad lyste alltid något som erinrade om hovetiketten och den kejserliga högheten. När uppmuntrande exempel fordrades, var han dock alltid uppmärksam att ge dem; och inte en endaste av hans tappra följeslagare glömdes. Men dessemellan njöt han, fast med största måttlighet, de bekvämligheter som hans hälsa och kropp kunde fordra.
Karl XII däremot antog genast från det han började kriget ett eget levnadssätt, som han sedan aldrig ändrade, och vilket var enkelt i ordets strängaste bemärkelse. Karl XII, alltid obekymrad om sig själv, trotsade ständigt farorna och kan med alla skäl kallas den tappraste bland de tappra. Napoleon var dristig och oförskräckt vilket givit upphov till flera legender, men blottställde sig inte oftare än som var nödvändigt för att markera sin närvaro.Karl XII belönade sällan och endast genom befordringar; Napoleon belönade ofta och frikostigt, vilket han förmodligen ansåg sig nödsakad till på grund av sin ställning, för att söka återvinna de sinnen som han avlägsnat genom sina politiska åtgärder inom Frankrike, vilka sårat så mångas intressen och stred mot majoriteten av undersåtarnas åsikter.
Karl XII hade trots sin djärva tapperhet ett milt sinnelag. Han sågs aldrig vredgad och förolämpade ingen genom hårda uttryck. Även på Poltavas slagfält mottog han med lugn, och tröstade med vänlighet, de bestörta befälhavare som förkunnade honom det ena olycksbudet efter det andra. Av naturen enkel att prata med, nalkades hans undersåtar honom gärna och med glatt mod. Ständiga små uppmärksamheter som, då de visades av en så hög person, var dagliga samtalsämnen i hären och vann allas hjärtan. Napoleon var fåordig. Hans tilltal, liksom hans svar, var korta och avgörande, dock aldrig förnärmande om han inte var retad. Sällan gick någon missnöjd från honom, då det korta uttrycket oftast antydde någon fördelaktig sak; och hans samtida vapenbröders minnesskrifter pekar på mångfaldiga exempel på hans omsorger för sina undersåtar, vilka efter hans olyckor och hans fall, med värme begrät honom ika mycket som de beundrat honom i lyckans dagar.
Tidernas skick och nationernas olika lynnen fordrade hos båda härförarna olika medel att vinna samma ändamål; de vann popularitet, i så rikt mått att båda kunde räkna med att följas av sina härar in i de största faror utan knot.Ingen av härförarna behövde befara att soldaterna inte skulle uthärda det vågliga företaget.
Vad krigsskickligheten hos de båda arméerna beträffar, så var Karl XII:s obestridligt i hög grad mera överlägsen Peter I:s än franska armén var över sin tids ryska trupper. Gustav II Adolf hade redan under 30-åriga kriget framstått som en av skaparna av den nya krigskonsten, och sedan den tiden hade Sverige haft nästan oavbrutna krig, med undantag av Karl XI:s senare regeringsår, som däremot användes för att med rika medel iståndsätta alla krigsväsendets delar. I alla Europas länder där krig fördes, eller stora män i yrket har framlyst, reste eller tjänstgjorde svenska officerare underhållna på Karl XI:s bekostnad (Dahlberg, Stenbock, Lewenhaupt, Gyllenstierna, Stromberg m.fl.) och inrapporterade alla nya uppfinningar eller förbättringar i krigskonsten, samt vid återkomsten medförde krigserfarenhet och kännedom om andra länders krigsinrättningar.
Det svenska krigsväsendet var således vid Karl XII:s uppstigande på tronen i lika gott skick som något av de övriga europeiska makternas. Men det var dock först vid denna tid som Peter I började utbilda sitt folk och skapa sin krigsmakt. I detta avseende var således svenska armén den ryska i högsta måtto överlägsen, och oavsett hur mycket tsar Peter begagnade sina fienders lärdomar, var ännu överlägsenheten vid tiden för invasionen av Ryssland, högst betydlig.Sådant var däremot inte förhållandet då Napoleon anryckte mot Alexander. Under revolutionskriget hade väl ganska betydliga förändringar blivit införda i det franska krigsväsendet, men dessa var nu efter 20 års ständiga krig allmänt kända och till sina huvudsakliga beståndsdelar införda i ryska armén, som redan i Italien, i Schweiz, i Mähren och i Preussen, haft tillfälle att mäta sig med de franska arméerna och undersöka beskaffenheten och verkningarna av det nya krigssätt som frambragt så förvånande resultat. Ryska folkets civilisation, vilken sedan Peter I:s tid oavbrutet utvecklats, hade givit en nödvändig stadga åt den europeiska bildningen av dess trupper och den kunde nu i avseende på sin organisation betraktas som vilken europeisk armé som helst.
De oupphörliga krigen, än med den ena, än med den andra av dess grannar, hade givit de ryska trupperna en lång krigsvana. Förhållandet mellan de franska och ryska arméerna 1812, var således helt olika jämfört med förhållandet mellan de svenska och ryska arméerna år 1708. Även om den franska armén ännu ägde flera fördelar framför den ryska, så hade den så kraftigt verkande revolutionära glöden nu försvunnit. Napoleon hade själv med omsorg förkvävt den.Om man slutligen betraktar antalet eller styrkan hos de angripande arméerna i jämförelse med de försvarandes så var Karl XII:s ganska ringa mot Peter I:s, medan Napoleons var överlägsen den ryska, men denna olikhet i Karls och Napoleons förhållanden utjämnas nästan, då man betraktar de båda härarnas strategiska ställning som medgav Karl XII att, om han inte företagit den orimliga marschen till Ukraina, med säkerhet och inom kort tid kontinuerligt ersätta avgången i sin armé. Detta medan den franska måste, i avseende till kommunikationslinjens högst betydliga längd och osäkerhet, räkna enbart egen styrka, som, då den småningom minskades, fordrades en lång tid att kunna ersättas. Dessutom så uppvägde den svenska arméns större krigsskicklighet fullkomligt den ryska arméns större antal.
Invasionerna
Efter dessa allmänna anmärkningar över de båda härförarnas ställning innan den egentliga marschen på Moskva började, skall vi nu kasta en blick på själva utförandet. Sedan Karl XII segrande förföljt August in i Sachsen undertecknades freden den 14 september 1706 i Altranstädt. Ryssarna hade emellertid intagit Ingermanland och större delen av Livland, samt redan år 1703 börjat anläggningen av Petersburg. Även om ryssarna, medan konungen inträngde i Sachsen, bemäktigade sig större delen av Polen, så drog de sig tillbaka när svenskarna 1707 uppbröt för att rycka dem till mötes. Därmed kunde svenska armén gå i vinterkvarter runt Vilnius i Litauen. Här grundlades Sveriges och Karls olyckor. Ivan Mazepa, kosackernas hövding, försökte göra sig oberoende av Ryssland. Genom hemliga underhandlingar med konungarna Karl och Stanislaus vann han deras löfte om bistånd, och erbjöd konungen av Sverige Severiens fästningar och den rikaste tillgång på alla livsförnödenheter från Ukraina, om konungens armé ville ta den vägen för att understödja hans uppror.
Då tiden att öppna fälttåget år 1708 nalkades, diskuterades vilken väg svenska armén borde ta. De flesta upplysta män föreslog den över Polotsk, för att sedan vända sig mot Pskov och Novgorod, varigenom man uppnått samband med Lewenhaupt och tvingat ryssarna att hastigt utrymma Ingermanland och Livland för att inte bli avskurna. Efter detta, det viktigaste av allt, nämligen de egna ländernas befrielse, borde man belägrat Pskov och Novgorod, genom vilkas intagande man säkrat den svenska gränsen. Om billig fred ej erhållits hade därifrån vägen varit öppen att med ryggen stödd mot egna fästningen kunna företa de operationer som fiendens ställning och företag påkallade. Detta naturliga och under rådande omständigheter enda vettiga förslag förkastades på grund av att vägarna i dessa länder antingen saknades eller var för dåliga, och inga krigsförnödenheter förmodades kunna erhållas i landet.
Men redan på Karl IX:s tid hade De la Gardie och Horn i dessa trakter funnit tillräckligt antal vägar och vilka Karl XII:s vid alla upptänkliga fältmödor vanda soldater säkert icke skulle funnit otillgängliga. Det var dessutom vägen från Novgorod som svenska armén följde när man under De la Gardies befäl tågade till Moskva 1610 och där inryckte den 22 mars samma år. Således fanns redan vägar 100 år före i dessa trakter; och vad livsmedlen beträffar, så hade Lewenhaupt med sina 6.000 rikt lastade vagnar, som sedan till största delen förlorades vid Ljesnaja, avhjälpt denna brist, och detta utan att ryssarna kunde ha förhindrat det. Det bakomliggande skälet mot denna riktning av arméns rörelser var snarare förbundet med Mazepa och konungens fasta föresats att marschera söderut för att förena sig med honom med avsikten att därefter marschera till Moskva från söder. I enlighet med denna plan, beslöt konungen att ta vägen över Mogilev och Kritzowa till Starodub i Severien. Men livsmedlen på denna väg var, innan ankomsten till Mazepas utlovade tillgångar, lika små som om man gått över Polotsk till trakten av Pskov och Novgorod.Eftersom armén dessutom ansågs behöva en betydlig förstärkning för att utföra ett så vådligt företag, så hade konungen beordrat den i Livland kommenderande generalen greve Lewenhaupt att stöta till honom i Mogilev med sin armékår och medföra alla förnödenheter som kunde sammanbringas. Det synes alldeles oförklarligt, att konungen, genom Lewenhaupts avmarsch med största delen av sina trupper från Livland, skulle vilja offra den återstående delen av detta land, varigenom sambandet med Riga blev avskuret och arméns rygg alldeles blottad. Men han hade redan under vintern förordnat en armékårs formerande vid finska gränsen, vilken efter konungens beräkning borde komma att utgöra omkring 12.000 man.
Dess befälhavare, generalmajor Lybecker, erhöll order att gå över floden Neva, förstöra Petersburg och inrycka i Ingermanland, och därifrån gå in i provinserna Pskov och Novgorod. Denna operation trodde konungen skulle åstadkomma den verkan, att Livland skulle utrymmas av fienden och därmed säkra arméns rygg under marschen till Severien. Men innan konungen företog sin olyckliga marsch, hade Lybecker redan passerat Neva, blivit slagen, och retirerat över samma flod. Något konungen inte tyckts varit underrättad om, då alla kommunikationer landvägen från Lybecker var avbrutna. Konungen borde dock ha inväntat resultatet av denna viktiga expedition innan marschen till Severien beslutades, framför allt eftersom den genom Lewenhaupts ankomst påräknade förstärkningen var oundgänglig för fälttåget. Möjligheten att dra bort Lewenhaupt från Livland var i sin tur beroende på framgången av Lybeckers expedition från Finland.Konungen uppbröt emellertid ur vinterkvarteren och, sedan han förföljt den retirerande fienden över Minsk och Smorgon och vunnit fältslaget vid Holowczyn, fortsatte han sin marsch till Dnjepr, vilken passerades vid Mogilev, där konungen i fyra veckor avvaktade Lewenhaupt. Då denna inte ankom, fortsatte man det oaktat sin marsch till Severien. Första följden av det blev att Lewenhaupt i det ärorika men för armén fördärvliga slaget vid Ljesnaja förlorade en stor del av sina trupper och största delen av sina medförda förnödenheter. Konungen fann vid sin ankomst till Severien att dess befälhavare, Ivan Skoropadskij, hade förrått Mazepa och yppat planerna på uppror mot tsaren. Nu fanns det ryska garnisoner i fästningarna, varför konungen måste fortsätta marschen mot Ukraina, och slutade detta eländiga tåg med slaget vid Poltava den 28 juni 1709, vars olyckliga utgång och för Sverige bedrövliga följder är alltför kända.
Sedan franska huvudarmén den 24 och 25 juni 1812 passerat Njemen och ryckt in över ryska gränsen, fortsattes marschen till Vilnius och därifrån under större och mindre rörelser mot Smolensk. Hela tiden togs olika ställningar bakom den retirerande fienden. Smolensk erövrades den 18 augusti sedan staden utrymts och ryska huvudarmén dragit sig tillbaka på vägen till Moskva.
Här skall vi stanna ett ögonblick för att kasta en blick på franska arméns ställning, medan det var här som Napoleon synes bort ha övervägt huruvida marschen till Moskva borde genomföras eller inte.
Huvudarmén stod i och framför Smolensk, vänstra flygeln stod längs Dünafloden; av densamma hade preussiska armékåren och några franska trupper av marskalk Macdonalds armékår omringat Riga; division Grandjean besatte Dünaburg, en armékår under marskalk Oudinot stod vid Polotsk, och mot honom kommenderade ryske generalen greve Wittgenstein.
Högra flygeln, kommenderad av fältmarskalk furst Schwartzenberg, bestod av österrikiska armékåren och general Regniers armékår; den innehade floden Styrs vänstra strand i Volynien, och mot honom kommenderade ryske generalen Tormasov, vars trupper besatte högra stranden av Styr med högkvarter i Lutsk, och till hans förstärkning ilade den ryska armén från Moldau, sedan fred slutits med Turkiet.
Franska armékåren under Oudinot hade från den 27 juli till den 17 augusti haft flera träffningar med Wittgensteins kår, vilkas resultat ingalunda var avgörande, utan dels fördelaktiga, dels ofördelaktiga, och blev han i den sista svårt sårad samt gav order att lämna Polotsk och retirera till vänstra Dünastranden. En order som dock ej verkställdes, medan följande dag, den 18 augusti, general Gouvion S:t Cyr, som efter Oudinot tog befälet, erhöll en fördel över fienden. Men det blev resultatlöst då han inte kunde tvinga Wittgenstein till reträtt mot Petersburg.
Furst Schwartzenbergs armé hade även blott med växlande lycka stridit mot Tormasov, och ansåg sig nu för svag, då Moldau-armén väntades till fiendens förstärkning.
För att kunna företa tåget från Smolensk mot Moskva hade det således fordrats att både S:t Cyr och Schwartzenberg blivit hastigt och betydligt förstärkta av de trupper som stod bakom huvudarmén, så att de på ett avgörande sätt kunde slå deras motståndare eller åtminstone bringa dem i reträtt – åtminstone så långt som i höjd med ryska huvudarmén, samt rapporterna om verkställigheten nödvändigt inväntas, innan huvudarméns frammarsch vidare fortsattes.
Vikten härav inses lätt, då man kastar en blick på kartan, ty om en linje drages från Polotsk till Lutsk, faller den helt och hållet bakom Smolensk! Fiendens båda flyglar stod således rakt i ryggen på franska armén och överflyglade den redan innan marschen började mot Moskva!
Men lika lite som Karl XII avvaktade underrättelsen om general Lybeckers viktiga företag eller Lewenhaupts ankomst, lika litet hade Napoleon denna gång tålamod att höra försiktighetens råd att avvakta utgången av de vacklande operationerna bakom hans flanker. Han fortsatte tvärtom sin marsch med rastlös hastighet, vann fältslaget vid Borodino, och inryckte därefter den 14 september i Moskva. Där han oaktat svagheten i sin ställning planlöst blev stående till den 18 oktober, då han tvingades till återtåg efter de betydande motgångar hans båda flyglar lidit i hans rygg. De var på full reträtt undan Wittgenstein och Tjitjagovs arméer. Napoleon påbörjade det återtåg vars följder är allmänt kända.
Att lära av misstagen
Den armé, varmed konung Karl XII marscherade ur Sachsen i början av september månad 1707, bestod av omkring 8.500 man kavalleri, 14.800 man dragoner och 19.000 man infanteri, tillsammans 42.300 man, varav 8.000 man sedan kvarlämnades i Polen till konung Stanislaus understöd. Konungen hade vid sin inmarsch i Ryssland under sitt befäl högst 34.000 man, men man räknade med förstärkning i Lewenhaupts armé från Livland med omkring 12.000 man, men vilken efter de olyckliga följderna av slaget vid Ljesnaja knappast framkom med mer än högst 6.000 man. Den förenade svenska armén utgjorde följaktligen högst 40.000 man, vilken, innan slaget vid Poltava, hade så sammansmält, att den där endast stred med omkring 12.000 man, den kår oberäknad som kvarstod mot fästningen, och efter slaget nödgades hela armén kapitulera vid Perevolotjna.
Ryska armén, som i slaget vid Ljesnaja endast räknade omkring 46.000 man och där förlorade 6.000, hade dock innan slaget vid Poltava vuxit så att den då utgjorde 50.000 man.
Franska arméns styrka, då den i slutet av juni månad 1812, inbröt över ryska gränsen, utgjorde omkring 470.000 man, och då den återkom till Njemen i mitten av december samma år, utgjorde den knappt 80.000 man, vilka dock sedermera till större delen gick förlorade.
Länge har alla upplysta militärer förundrat sig över att en så stor anförare som Karl XII kunde fördunkla glansen av sin militäriska ära med ett så mot krigskonstens enklaste regler stridande företag, som marschen mot Ukraina. När han utan säkerhet för sin rygg och sina flanker inryckte i ett okänt och vidsträckt land – som erbjöd nästan inga tillgångar för arméns underhåll, och där han, efter naturens oemotståndliga lagar, förr eller senare skulle gå under, då han lät sig bli avskuren från källan till hans styrka, som var hans eget lands tillgångar.
Med detta varnande exempel synes det alldeles obegripligt hur en stor segervinnare som Napoleon, som förvånat Europa med sitt härförarsnille och som alltid visat den största skarpinnighet i alla sina beräkningar, skulle begå samma fel som Karl XII; att obetänksamt fördjupa sig i ett dylikt land, utan säkerhet för sin rygg och sina flanker.
###
Tack till Alex Svensson som dragit fram Hauptmann v. Carisiens gamla uppsats ur gömmorna. Ursprungligen publicerades den under namnet ”Karl XII und Napoleon in Russland” i Zeitschrift für Kunst, Wissenschaft und Geschichte des Krieges, 1827, 4. häftet, men översattes till svenska redan samma år. Texten har språkligt bearbetats och rubriksatts inför repriseringen. von Carisiens egna sakuppgifter, tankar och teorier har emellertid fått stå kvar precis som de skrevs en gång 1827.
____
OBS: Till skillnad från dessa "smakprov" ovan är de nypublicerade artiklarna rikt illustrerade med färgbilder. När du anmäler dig (klicka på bilden här till vänster för mer info) så skickas nya artiklar till dig så fort de publiceras. Artiklarna kommer i pdf-format för att underlätta utskrift och nedladdning till egen dator.
Anmäl dig till nyhetsbrevet Stormaktstid nu, använd formuläret här nedanför:
– Bo Knarrström
